Jag börjar det här inlägget som jag slutade det förra, med etiska dilemman...
Efter att ha läst Bente Svennings bok "Vad berättas om mig" har jag börjat fundera kring hur vi dokumenterar hos oss, och framförallt barnens möjlighet att påverka dokumentationen.
Förra veckan skulle jag filma barn i samspel för att visa för mina kollegor på vår ICDP-mentorsträff. Jag såg några barn som hade en spännande lek och frågade dem om jag fick filma dem. Resultatet blev att leken kom av sig, några sa ja och började busa framför iPaden, och några sa nej och gick iväg! Min goda tanke, att ge barnen chans att påverka sitt deltagande i dokumentationen gjorde pannkaka av alltihop... I efterhand kan jag tänka att jag kanske hade kunnat filma "i smyg", för att sedan när leken tagit slut samla barnen, visa dem filmen och fråga om jag fick visa den för mina kollegor.
Istället återföll jag i gamla mönster och hittade en annan spännande lek som jag filmade utan att fråga och därför fortsatte leken länge. Jag hann sluta innan leken tog slut så jag kunde inte utan att störa fråga barnen om de ville titta på filmen med mig och om jag fick visa den och på kvällen visade jag filmen för kollegorna utan barnens tillstånd...
Det som ändå hänt i mig är att jag kände dåligt samvete över hur dokumentations-situationen blev och att jag tillsammans med de som såg filmen tog
upp och diskuterade möjliga lösningar. Det är ett dilemma att fråga om tillåtelse att dokumentera men samtidigt inte störa eller avbryta det som dokumenteras. Att fråga efteråt är ju en möjlighet, men då måste både barn och pedagog vara kvar och vara intresserade av att titta på dokumentationen...
Hur gör ni? Har ni ändrat era tankesätt och ert handlande efter att ni börjat den här kursen?
Hej Lina
SvaraRaderaJag läste ditt inlägg på forumuppg.3 och tyckte din beskrivning var så bra. Jag känner igen mycket av det du skriver och delade många av dina tankar. Därför blev jag nyfiken på att läsa din blogg med förhoppningen att få ännu mer intressant läsning, och det fick jag.
Jag har inte filmat barnen sedan jag startade denna kurs men jag är nästan säker på att jag hade fått samma resultat som du. Men jag tänker så här: om syftet är att filma barnen för att vi, enbart personalgruppen, i efterhand ska kunna se och reflektera över ex. samspel för att stödja eller utveckla verksamheten så måste det väl vara ok. Jag tycker din tanke med att fråga dem i efterhand är god men ofta är det ju precis som du skriver inte alltid möjligt eller att intresse saknas. Skulle filmen däremot visas på ex. föräldramöte är det kanske viktigare att barnen har blivit tillfrågade om de tycker att det är ok.
Vad som är bra och ett steg i rätt riktning är väl att jag som pedagog är medveten om att barn ska ha och har rätt till inflytande om vad som dokumenteras om dem och som visas upp väl synligt på våra förskolor. Den insikten har blivit mycket mer tydlig för mig i och med denna kurs.
Kaj Polack sa en gång på en föreläsning jag var på –Alla människor gör så gott de kan utefter den kunskap och förmåga de har just nu! Så tänker jag också, vi gör så gott vi kan och på bästa sätt utefter den kunskap vi har just nu. Säkert får vi ännu mer kunskap innan denna kurs är slut och då kanske vi gör på något annat sätt. Bara vi har för barnets bästa i fokus!
//Carina W
Så roligt att uppskattar och känner igen dig i det jag skrivit.
RaderaDet jobbiga är ju när man är i gränslandet, man börjar få nya kunskaper men de är inte befästa ännu... Då blir det lätt att känslan att jag borde veta bättre tar över, men då ska jag tänka på Kaj Pollack, och vara nöjd med att jag tänker, lär och utvecklas!
Ja, ju mer man sätter sig in i frågor dessto svårare blir det.
SvaraRaderaDet är lätt att känna igen sig själv i det du skriver och jag tror inte att det finns några absoluta svar. Man får använda sig av den där berömda magkänslan.
Jag är övertygad om att barnens lek påverkas till en början om de är medvetna om att man filmar, blir det en vana kommer de nog att släppa det så småningom. Sedan kan man ju fundera på sin egen roll i sammanhanget om man står där och filmar.
Lättast är nog att smygfilma och sedan be om lov, fast det känns fel........................................
Frågan är svår och det är viktigt att lyfta den i arbetslaget så att man har en genomtänkt gemensam ståndpunkt.
Kaj Pollacks ord är viktiga att ha med sig i processen