Julen är snart förbi och det nya året väntar. Även om jag är hemma och julledig så finns tankarna på jobb och studier här ändå.
I vår kommun har vi fått en utmaning av vår områdesnämd. I deras politiska mål står att alla förskolor ska arbeta utforskande i projekt, och ett bra sätt att genomföra arbetet är med hjälp av pedagogisk dokumentation. Det är ett tydligt ställningstagande som vi alla måste hjälpa till att genomföra.
Det är en spännande utmaning som vi i vår ledningsgrupp diskuterat hur vi ska möta. Vi kom fram till att vi måste göra något gemensamt, så att alla har åtminstone samma grundförståelse. Sen kommer det alltid vara så att olika personer har olika förmåga att ta till sig ny kunskap och nya arbetssätt men om alla har en gemensam bas blir arbetet lättare.
På den studiedag som startar terminen ska vår förskolechef prata om om det politiska målet och hur vi ska arbeta för att komma dit. Vi kommer även fortsätta diskussionen i arbetslagen under delar av dagen. Sedan ska alla under våren ska läsa "Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan: pedagogisk dokumentation" av Anna Palmer och sedan använder vi tid på våra pedagogiska konferenser för att diskutera det vi läst. Dessutom ska jag på en pedagogisk konferens prata om etiska aspekter i dokumentationen, utifrån det vi reflekterat över på den här kursen och läst i "Vad berättas om mig? : Om barns rättigheter och möjligheter i förskolans dokumentation" av Bente Svenning. Vi kommer dessutom rekommendera att alla under terminen läser "Lyssnandets pedagogik" av Hillevi Lenz-Taguchi.
Det känns spännande att komma tillbaka efter helgerna och sätta igång med det här utvecklingsarbetet. Några steg på vägen har vi redan tagit, men nu hoppas jag att vi kan ta ett gemensamt kliv och bli en ännu bättre förskola för våra barn.
torsdag 27 december 2012
onsdag 12 december 2012
Lucia
Såhär dagen före lucia har jag tagit en studiedag och sitter hemma och skriver och läser för att hinna ikapp med kursen. Då känns det väldigt träffande när jag kommer till sidan 86 i Svennings bok och läser om hennes reflektioner kring luciafirande och dokumentation. Hennes beskrivning är verkligen träffande och man önskar att fler skulle lägga ner kameran och bara njuta av att vara i ögonblicket tillsammans med alla dessa underbara barn.
"Har du någon gång gått i ett luciatåg tillsammans med barnen? Något som närmast kan betecknas som en paparazziliknande mur av kameralinser möter ibland barnen sid sådana evenemang. Föräldrarna knäpper och filmar hela tiden, möjligen av rädsla för att missa det intressantaste ögonblicket."
På mitt barns förskola firar de lucia ute och då brukar de be alla att vänta med att fota med blixt till uppträdandet är färdigt just för att barnen ska kunna fokusera på det de gör och inte på alla kamerorna. Sedan när de sjungit färdigt står de kvar en stund så att alla får fotografera.
Svenning fortsätter med att reflektera över hur vi i förskolan ber om föräldrarnas tillstånd att få dokumentera barnen i verksamheten men när det är dags för lucia kan alla föräldrar och anhöriga fotografera och filma varandras barn utan tillstånd.
Jag vet att frågan har varit uppe för diskussion vid flera förskolor under de senaste åren och då kanske främst ur synvinkeln vad publiceras på internet? Som förälder kan jag tycka att det är en sak att mitt barn finns på bild hos andra, i deras album, men på andras hemsidor eller facebooksidor... Nej då vill jag nog själv som förälder ha kontroll över var mitt barns bild läggs upp. Vi diskuterade saken hos oss förra året, utifrån internetaspekten, och valde att tänka att om inga föräldrar lyfter frågan så tar vi det som ett medgivande att det är ok att för alla att alla föräldrar filmar och fotograferar.
Den mer komplicerade frågan för oss som pedagoger är hur vi ställer vi oss till detta om man tänker ur en etisk aspekt? Efter att ha läst Svennings bok har jag oftare (jag glömmer fortfarande ibland) börjat fråga barnen om de vill vara med på bild eller film, innan jag dokumenterar.I den här situationen får de plötsligt inget val. De blir dokumenterade och utan deras vetskap kanske en annan familj sitter och ler åt det där barnet som sjunger så högt eller som inte kan låta bli att vicka på den lösa tanden eller... Hur skulle vi tycka att det kändes om vi var i motsvarande situation? Det är en svårare fråga som kräver mer eftertanke och diskussion.
Det är ju säkert så att det stora flertalet barn vill bli dokumenterade och tycker att det är roligt att ha bilder/film att titta på efteråt, men om det är någon som inte vill hur hanterar vi det? Jag misstänker att om det var någon förälder som tog upp frågan till diskussion utifrån internet och etiska aspekter skulle vi få ha fotoförbud, och så fick alla fotografera sitt barn efteråt. Skulle vi lyssna lika mycket om det var ett barn som gjorde sin röst hörd och inte ville bli fotad?
"Har du någon gång gått i ett luciatåg tillsammans med barnen? Något som närmast kan betecknas som en paparazziliknande mur av kameralinser möter ibland barnen sid sådana evenemang. Föräldrarna knäpper och filmar hela tiden, möjligen av rädsla för att missa det intressantaste ögonblicket."
På mitt barns förskola firar de lucia ute och då brukar de be alla att vänta med att fota med blixt till uppträdandet är färdigt just för att barnen ska kunna fokusera på det de gör och inte på alla kamerorna. Sedan när de sjungit färdigt står de kvar en stund så att alla får fotografera.
Svenning fortsätter med att reflektera över hur vi i förskolan ber om föräldrarnas tillstånd att få dokumentera barnen i verksamheten men när det är dags för lucia kan alla föräldrar och anhöriga fotografera och filma varandras barn utan tillstånd.
Jag vet att frågan har varit uppe för diskussion vid flera förskolor under de senaste åren och då kanske främst ur synvinkeln vad publiceras på internet? Som förälder kan jag tycka att det är en sak att mitt barn finns på bild hos andra, i deras album, men på andras hemsidor eller facebooksidor... Nej då vill jag nog själv som förälder ha kontroll över var mitt barns bild läggs upp. Vi diskuterade saken hos oss förra året, utifrån internetaspekten, och valde att tänka att om inga föräldrar lyfter frågan så tar vi det som ett medgivande att det är ok att för alla att alla föräldrar filmar och fotograferar.
Den mer komplicerade frågan för oss som pedagoger är hur vi ställer vi oss till detta om man tänker ur en etisk aspekt? Efter att ha läst Svennings bok har jag oftare (jag glömmer fortfarande ibland) börjat fråga barnen om de vill vara med på bild eller film, innan jag dokumenterar.I den här situationen får de plötsligt inget val. De blir dokumenterade och utan deras vetskap kanske en annan familj sitter och ler åt det där barnet som sjunger så högt eller som inte kan låta bli att vicka på den lösa tanden eller... Hur skulle vi tycka att det kändes om vi var i motsvarande situation? Det är en svårare fråga som kräver mer eftertanke och diskussion.
Det är ju säkert så att det stora flertalet barn vill bli dokumenterade och tycker att det är roligt att ha bilder/film att titta på efteråt, men om det är någon som inte vill hur hanterar vi det? Jag misstänker att om det var någon förälder som tog upp frågan till diskussion utifrån internet och etiska aspekter skulle vi få ha fotoförbud, och så fick alla fotografera sitt barn efteråt. Skulle vi lyssna lika mycket om det var ett barn som gjorde sin röst hörd och inte ville bli fotad?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)